Vi blev bjudna på middag till Marika ikväll. David jobbade men vi hade trevligt iaf! :)
Vilken vardagslyx att få gå iväg till goa vänner och tänk att maten alltid smakar godare då man inte tillagat den själv...

Barnen lekte och deras skratt och tjut hördes in till köket. Vi vuxna fick vuxentid och pratade i lugn och ro medan vi lyssnade till småtrollens glädje! Det är underbart!
Kan tänka mig att vi om 20 år sitter i precis samma kök och minns tillbaka på just dessa små stunder.

Det är dessa enkla små vardagliga stunder som gör livet så innehållsrikt!

Tänk att livet är så skört. Alldeles för skört!
Tänker på de olyckor som tagit flera liv på sistone. Senast i lördags...
Man tror man står på fast mark. Jag känner mig trygg i livet och älskar att leva. Älskar så många som är en del av mitt liv!
Men jag blir mer och mer rädd för döden. Inte för vad som händer sen. Men för att vem som helst kan tas ifrån mig när som helst, utan förvarning. Alldeles för tidigt. Det som absolut inte får hända..det händer alldeles för ofta.

Ofta är man dålig på att berätta hur värdefulla människor runt en är. Men man ska passa på att säga det när man känner så - en annan dag kan det vara för sent!

Jag är väldigt berörd av helgens olycka. Satt på kökssoffan och tårarna rann längs mina kinder. Hilma, som är väldigt lyhörd när någon är ledsen, kom och kröp upp i famnen och vi grät en skvätt tillsammans... Vi pratade om död, sorg och tårar. Om att ta tillvara på varandra och att glädjas åt det man har. Molly kom också för att kramas och trösta oss. Hilma kramar om Molly..en sån där extra hård syskonkram och hon säger "Jag ÄLSKAR dig, Molly och Molly svarar likadant. Det kom direkt från hjärtat!

Imorse när vi åkte till föris upptäckte Molly att månen syntes. Hon kom då att tänka på att hennes frökens hund är död.
Molly - Min frökens hund är död! Den är på månen nu...
Hilma - Jaha! Hur kom den dit?
M - Min fröken är så stor, så stor, så stor så hon bara skickade upp den dit!

Vid middagen idag fortsatte de båda att fundera på detta. Molly berättar för pappa om vad hon tänker... Men Hilma har en annan teori:
H -Hihi..njae. Jag tror inte att din fröken är SÅ stor. Jag tror nog hon hade en brandbil...!
(Med stege, förståss!)

Så fantastiskt gulligt! Svårt att inte le lite grann...men man får ju bara inte skratta åt barns underbara funderingar! <3

Har ikväll varit på ett föredrag med Lars H Gustavsson, Växa - inte lyda. Han delade med sig av hans syn, erfarenhet och förhållningssätt till barn.
Om kärlek, närhet & gränssättning. Kan nog kort sammanfatta det med att med sunt förnuft behövs inga metoder. Han ställde även frågan om hur vi vill uppfostra våra barn. Till empatiska medmänniskor som ser vikten i att hjälpas åt eller som ser till sin egen fördel och kanske passar in och kanske kommer längre i dagens samhälle.
Många tankar och värdefulla reflektioner! Extra roligt att både jag och Salomon hade möjlighet att följas! Både en trevlig sån där tillsammans-grej och att efteråt reflektera tillsammans.

Några nya tips och tankar men också en bekräftelse på att vi redan gör mycket bra! Jag vill ge mig själv (och min man förståss!) en stor klapp på axeln för att vi faktiskt, trots alla våra fel och brister, är jättebra föräldrar! Jag känner mig stolt över det!

Jag tänker lite extra på ett citat av Astrid Lindgren från en debatt om mänskliga rättigheter:
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."

Visst är det så! Kärlek och närhet ger barnen trygghet!
Tänk att växa upp i ett hem med villkorslös kärlek. Ett hem där man är oändligt älskad för den man är, där kärlek och prestation inte hör samman...
Ett sådant hem har jag vuxit upp i! Jag hoppas att mina barn också upplever vårt hem så, trots att prestation blir allt viktigare i dagens samhälle!

Jag brukar tänka så här: Samvetet rymmer mycket, det enda jag inte kan leva med är samvetet över att inte ägna tillräckligt med mig själv och min tid för mina älskade & underbara små töser!
Det viktigaste för mig är att ge de tid, uppmärksamhet och kärlek!
Men det är inte alltid så lätt att hinna med att vara en omtänksam och närvarande förälder, en god fru, hålla ett fint och städat hem och dessutom lyckas på jobbet!
Jag kan leva med att inte göra karriär, att dammtussarna virvlar ibland betyder kanske bara att vi ägnat oss åt trevligare saker tillsammans, att jag ibland är en småsur bitch kan förklaras med att jag gjort mitt allt och att orken tryter även för mig!
Men...jag har då funnits där för mina barn!