Tänk att livet är så skört. Alldeles för skört!
Tänker på de olyckor som tagit flera liv på sistone. Senast i lördags...
Man tror man står på fast mark. Jag känner mig trygg i livet och älskar att leva. Älskar så många som är en del av mitt liv!
Men jag blir mer och mer rädd för döden. Inte för vad som händer sen. Men för att vem som helst kan tas ifrån mig när som helst, utan förvarning. Alldeles för tidigt. Det som absolut inte får hända..det händer alldeles för ofta.

Ofta är man dålig på att berätta hur värdefulla människor runt en är. Men man ska passa på att säga det när man känner så - en annan dag kan det vara för sent!

Jag är väldigt berörd av helgens olycka. Satt på kökssoffan och tårarna rann längs mina kinder. Hilma, som är väldigt lyhörd när någon är ledsen, kom och kröp upp i famnen och vi grät en skvätt tillsammans... Vi pratade om död, sorg och tårar. Om att ta tillvara på varandra och att glädjas åt det man har. Molly kom också för att kramas och trösta oss. Hilma kramar om Molly..en sån där extra hård syskonkram och hon säger "Jag ÄLSKAR dig, Molly och Molly svarar likadant. Det kom direkt från hjärtat!