Jag har också hunnit göra Hilmas första fotoalbum!
Känns helt overkligt och magiskt att titta på bilderna och minnas den första tiden..
Hilmas tre första månader spenderades hemma i fåtöljen. Vi "bara var" och livet var fantastiskt!
Tiden gick och hon växte och blev äldre.. Jag tyckte hela tiden att just den ålder hon var i, var den bästa! Fick lite "ångest" vid varje nytt utvecklingssprång, men var alltid stolt över henne!
Jag levde genom henne!
På senare tid upptäckte jag att detta varken är sunt eller utvecklande! Numera har jag nog ett sundare förhållningssätt - barnen är mitt allt men jag har även ett liv på sidan av.
Nu är mitt lilla troll snart 4 år!! Hon är så självständig men samtidigt beroende, älskar att få hjälpa till med alla tänkbara sysslor, frågar och funderar om allt - inte minst om döden! Ska alla dö? Varför måste alla dö? Jag vill inte dö! Mammas lilla hjärta!
Mollys första tid var lite annorlunda, hon var, och är fortfarande, en liten dam som tycker om när det händer! Hon var ofta missnöjd då det inte hände en massa.. Då vi åkte iväg eller fick besök var hon såå nöjd men då vi "bara" var hemma mest bara skrek hon..av frustration!
Kändes som att jag inte räckte till för någon utav mina barn då..
Molly som omöjligt kunde få det hon önskade, vad det nu var hon ville?!
Lilla, snälla Hilma som alltför ofta fick stå tillbaka...
Men strax innan jul hände något, från en dag till nästa. Molly lärde sig att åla och en helt ny värld öppnade sig! Från att skrika och vara missnöjd blev hon en glad och sprallig liten tös, som älskar livet! Men hon har alltid visat vad hon tycker! Ingen går miste om de gånger då det inte riktigt blir som Molly tänkt..
Mina tjejer har lärt mig mycket om mig själv! Det är inte alltid så enkelt att vara mamma, men samtidigt det bästa som har hänt mig!
Min svåraste tid som mamma var helt klart under Mollys första halvår! Men kanske var det då jag lärde mig allra mest?
Så här i efterhand undrar jag om det verkligen var Molly som var så "besvärlig", eller om det var jag som kanske blev lite "tvåbarnschockad"? Jag kanske t.o.m minns allt värre än det var! Kanske!
Jag har iaf världens finaste tjejer som älskar varandra över allt! Finns ingen kompis som leker bättre ihop än vad systrarna gör - finns ingen som heller bråkar som dem! Syskonkärlek!
Den bästa gåvan till ett barn är ett syskon!
Jag önskar att man kunde minnas livet, precis för vad själva livet är!
Jag brukar fundera över hur jag kommer att minnas mitt liv när jag blir gammal.. Hur kommer jag att minnas småbarnsåren? Alltför mycket kommer säkert att falla bort.. Men jag tror iaf att man bär med sig känslan utav det fantastiska som jag känner nu!
Mina små skatter!
